Hur kom minoritetsspråken
•
Minoritetslagen
Lagen hör ihop med språklagen, och preciserar rättigheterna som anges där.
Förvaltningsområden
Inom särskilda förvaltningsområden har medborgare rätt att använda finska, meänkieli respektive samiska i muntlig och skriftlig kontakt med förvaltningsmyndigheter och domstolar. Lagen ger även rätt till förskoleplats i verksamhet som bedrivs på finska, meänkieli eller samiska, liksom rätt till omvårdnad inom äldreomsorgen av personal som behärskar det aktuella språket.
Det finns inga särskilda förvaltningsområden för jiddisch eller romska eftersom de räknas som territoriellt obundna språk. Det innebär att de inte är bundna till särskilda geografiska platser utan att dess talare är mer utspridda.
Alla myndigheter ska göra sitt bästa för att skydda och främja romska och jiddisch så att de också kan leva vidare. Hur myndigheterna ska göra detta i praktiken säger inte minoritetslagen någonting om.
Myndigheters ansvar för minoritetsspråken
Oavsett om en myndighet ingår i
•
Undervisa om nationella minoriteter
Undervisa om tornedalingar
Tornedalen är en geografisk plats som ligger i norra Sverige och en del av Finland. Det är dock inte bara där tornedalingar bor utan många bor runt om i Sverige vilket bland annat beror på den omfattande urbaniseringen i mitten av 1900-talet.
Tornedalingar är den officiella benämningen på minoriteten men också andra benämningar kan förekomma, så som kväner och lantalaiset.
Tornedalingarnas språk heter meänkieli, tidigare kallat tornedalsfinska. Särskrivet betyder meän kieli "vårt språk". Meänkieli är idag det mest neutrala och accepterade namnet på språket och det namn som används i officiella sammanhang. Alla talare av språket är dock inte vana att kalla sitt språk meänkieli utan det finns också andra benämningar.
Förfäder till dem som talar meänkieli i dag har funnits i norra Sverige i flera tusen år. Meänkieli är ett finsk-ugriskt språk som är nära besläktat med finskan och kvänskan i Norge. Den består
•
Sveriges nationella minoritetsspråk
Sveriges nationella minoritetsspråk utgörs av fem språk som är fastställda i lag. De är finska, meänkieli (samtliga varieteter), samiska (samtliga varieteter), romani chib (samtliga varieteter) och jiddisch, vilka har större rättigheter än andra minoritetsspråk i Sverige. Det svenska teckenspråket har en juridisk ställning som liknar de officiella minoritetsspråken, och kan därför i många fall ses som ett sjätte minoritetsspråk.[1] I Sverige talar och använder majoriteten av befolkningen det svenska språket.
Språkens speciella status fastställs i språklagen (2009:600), som är en konsekvens av att Sverige anslöt sig till Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk, samt genom lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk, som är en konsekvens av att Sverige ratificerade Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.
Anledningar till status
[redigera | redigera wikitext]Sverige hade länge ingen de jure s