Hur många vätebindningar
•
Lägg märke till de tomma utrymmena mellan vattenmolekylerna i isen!
- Detta gör att isen får lägre densitet – och att den flyter ovanpå vattnet. Det hade inte varit möjligt utan vätebindningarna.
Kokpunkt för några föreningar i syregruppen.
I syregruppen i den periodiska systemet hittar vi följande grundämnen:
Tellur är en större atom än selen ⇒ fler elektroner som rör sig och kan bilda starkare tillfälliga dipoler ⇒ starkare van der Waalsbindningar mellan H2Te-molekylerna och högre kokpunkt för H2Te än H2Se.
Kokpunkten sjunker också för H2S – Men stiger plötsligt för H2O!
- Detta är tack vare vätebindningarna.
- Vätebindningarna är starkare än van der Waalsbindningarna.
- Mer energi krävs för att bryta bindningarna mellan H2O-molekylerna ⇒ högre kokpunkt för vatten.
•
Styrkan hos vätebindningar mellan proteiner kvantifierad
En grundläggande kemisk bindning inom biologin är vätebindningen. Det är den som gör att vatten existerar i flytande form mellan 0 och 100 grader och därmed gör liv möjligt. Även inom och mellan livets byggstenar, proteiner, DNA, RNA, lipider, och mellan dessa molekyler och vatten, finns vätebindningar. Den exakta kopieringen av en DNA-sträng från en generation till nästa baseras på vätebindningar. Vätebindningen är alltså en av grundpelarna som livet vilar på.
Proteiner består av en lång sträng av sammanlänkade aminosyror som oftast veckar sig till en väldefinierad struktur. Aminosyrornas sidokedjor sticker ut från proteinets "ryggrad" och ger proteinet dess speciella funktion. Nya vätebindningar bildas dels när proteinet veckar sig och dels när det interagerar med andra molekyler. Vätebindningar anses speciellt viktiga när proteiner ska skilja en viss molekyl från en annan som är snarlik (det gäller till exempel
•
Vätebindning
Vätebindning är en typ av intermolekylär bindning, en kemisk bindning som verkar mellan molekyler. Den är svagare än kovalent bindning och jonbindning, vilka är bindningar mellan atomer.[1] Vätebindning brukar förklaras som en stark dipolbindning som uppstår om den positiva delen av en dipol består av en väteatom bunden till en starkt elektronegativ atom (kväve, syre eller fluor), men det är en förenkling; visserligen förekommer en dipolbindning mellan en protonerad atom, som syre, svavel eller kväve, och en motsvarande med "ledigt" elektronpar, men protonen kan "hoppa över" till den andra atomen och därmed bildas en saltbrygga eller jonbindning. I praktiken kan protonen sägas hoppa mellan dessa former.
Den negativa delen av dipolen (eller protonacceptorn (Y)) består av någon av de starkt elektronegativa atomerna syre, kväve eller fluor, och den atomvätet är bundet till (eller protondonatorn (X)) utgörs av samma atomslag. Generellt kan systemet åskådliggöra