Embolisering hur länge

En förstorad livmoder, med tydliga myomknutor, kan ofta palperas vid sedvanlig bukpalpation. Inte sällan noteras myom som bifynd vid radiologisk undersökning av annan orsak, såsom bukultraljud, DT eller MR.

Utredning med frågeställning myom skall alltid inledas med gynekologisk undersökning som initialt består av:

• Gynekologisk undersökning med bimanuell palpation 

• Ultraljud transvaginalt och eventuellt transabdominellt 

• För diagnostik med detaljerad myommapping kan kvalificerad ultraljudsundersökning bli aktuell, utförd av gynultraljudsexpert 

• Hysterosonografi med NaCl utförs vid misstanke om intrakavitära förändringar eller annan påverkan på kavitet 

• MR-buk nedre del med och utan kontrast ger mest tillförlitlig bilddiagnostik. MR kan användas när ultraljud är svårtolkat eller i fall med många myomknutor, vid svårighet att skilja från ovarialförändringar. Ingår också i preoperativ utredning vid planering av eventuell embolisering av aa. uterinae som behandling, se

  •

  Behandling av vaskulära anomalier

  Kärltumörer

  Infantila hemangiom

  Propranolol är, sedan det först började användas vid diagnosen hemangiom år 2008, förstahandspreparat vid komplicerade hemangiom. Indikation, uppföljning och kunskap om få och lätta biverkningar är väl kända. Den parameter som ännu inte är helt utredd är riktlinje för hur länge barnet skall behandlas. Det tycks finnas individuella variationer.

  Ett fåtal procent av hemangiom svarar inte på Propranolol. I sådana fall används kortison, som man också har stor erfarenhet av vid behandling av hemangiom.

  Kirurgisk operation

  Efter introduktionen av Propranolol har operativa ingrepp av hemangiom väsentligen helt kunnat undvikas. Plastikkirurgisk korrektion kan vara indicerad i de fall då hemangiom, särskilt större, har lämna överskottsvävnad som kan behöva årgärdas.

  Laserbehandling

  Är sällan användbart då hemangiomet utvecklas. Laser kan användas då hemangiom har involuerat och i vissa fall kvarlämnat ytliga blodkärl

  •

  Arteriovenösa missbildningar (AVM) i centrala nervsystemet består av tre huvudkomponenter:

  • Nidus
    Den centrala delen av AVM, som utgörs av ett komplex av onormala blodkärl.

  • Tillförande artärer ("feeders")
    Artärer som leder blod till nidus.

  • Dränagevener
    Vener som, genom att direkt ta emot blod från nidus, blir "arterialiserade".

  I en AVM sker blodflödet direkt från artärerna till venerna via nidus, vilket shuntar blodet förbi den normala hjärnvävnaden. Detta kan leda till förekomst av aneurysm, både inom nidus (intranidala aneurysm) och längs de tillförande artärerna (feederaneurysm).

  AVM är medfödda, men kan öka i storlek över tid. Etiologi och patogenes är fortfarande inte fullständigt förstådda, även om kunskapen om genetiska faktorer har ökat betydligt. Prevalensen är cirka 0,01 %. Multipla AVM (cirka 10 %) är vanliga vid tillstånd som Rendu-Osler-Weber-sjukdomen (se Hereditär Hemorragisk Telangiektasi (HHT) / Mb Osler ).

  AVM kan uppstå var